1970-talet
Foto: SHIS Bostäder
Boendestandarden på ungkarlshotellen var undermålig och det var ovanligt med enkelrum. Hyresgästerna delade ofta toalett och duschrum. De flesta ungkarlshotell och härbärgen låg dessutom på Södermalm och det fanns önskemål om en större geografisk spridning.
Under 1970-talet diskuterades hur det framtida bostadssystemet för bostadslösa missbrukare och andra som inte hade någonstans att bo skulle se ut. Där spelade ungkarlshotellen en viktig roll, trots att det fanns planer på att de skulle fasas ut. Efter tiden på ett ungkarlshotell flyttade boende ofta till ett hotellhem och parallellt med avvecklingen av ungkarlshotellen, byggdes fler hotellhem där möjligheten till eget boende förstärktes ytterligare.
Skanstulls hotellhem (nuvarande Magnus Ladulås) byggdes i slutet av 1960-
talet och början av 1970-talet. Foto: Hans Jansson/SCANPIX, troligen 1970.
Både män och kvinnor var välkomna som hyresgäster på hotellhemmen, men det var ändå
fortfarande mestadels män som bodde på anläggningarna. Den stora skillnaden mellan hotellhemmen och ungkarlshotellen var att det på hotellhemmen fanns kompletta lägenheter för en person. Man behövde inte längre dela sovrum, badrum eller kök med andra och man fick möjlighet att stänga dörren till sin egen bostad. Lägenheterna bestod av ett rum med kapprum och garderober, kokskåp med kokplatta och kylskåp samt badrum med sittbadkar och toalett. Lägenheterna var möblerade och hade telefon. Hyresgäster hade tillgång till gemensamma sällskapsrum och särskilda klädvårdsrum i korridorerna. Det fanns även en matservering för både hyresgäster och allmänheten. Vid den här tiden ingick städning och lakansbyte var 14:e dag i hyran.
Rum på ett hotellhem.
Foto: Sten Vilson